Min historia

Här kan du läsa om hur mitt liv var med en oupptäckt hypotyreos diagnos (nedsatt funktion i sköldkörteln) i över 4 år som påverkade allt. 

Precis allt som jag har gått igenom finns inte med, jag har skippat många händelser som jag inte vill att ni ska veta eller som är alldeles för privata.

Allt började år 2009.
Jag hade precis börjat högstadiet men jag och en annan vän hade inte hamnat i samma klass som dom andra vännerna (en av dom var min fd bästa vän).  Jag trivdes inte alls i den nya skolan och klassen, det var för annorlunda. Allt var så ''stökigt'' på högstadiet. Så jag stannade hemma några dagar, och dom dagarna blev fler och fler, tillslut orkade jag inte skolan över huvudtaget.

Efter ett tag lyckas min mamma övertala rektorn att jag ska få byta till en annan klass där mina andra vänner gick. Dom hade alltid sagt att det var omöjligt att jag skulle få göra det eftersom många andra också skulle vilja byta då.
Men det här var bara för att få mig iväg till skolan igen, så att mina betyg skulle förbättras.

Jag hade jobbiga magsmärtor och ibland var dom så svåra att jag inte kunde röra mig.
Så jag åkte på ett läkarbesök i Tierp, men dom visste inte vad det berodde på. Så dom skickade vidare mig till ett sjukhus i Uppsala (ej akademiska) men dom visste inte heller.
Så jag åkte tillbaka till Tierp och läkaren gjorde grundläggande undersökningar, jag tror läkaren kom på vad det var när han kände på magen.
Det var förstoppning. En rejäl en! Så dom röntgade tarmarna och på bilderna såg man hur allvarligt det var. Eller allvarligt å allvarligt, men det kunde ha blivit eftersom tarmarna var så uttöjda att det fanns en liten chans att dom kunde spricka vilket skulle leda till akutoperation. Men det hände inte som tur var.

Så jag fick mina mediciner, men det tog lååång tid innan det blev bra igen.
Medicinerna gjorde såklart magsmärtorna värre eftersom tarmarna rörde sig och arbetade igen, så jag stannade hemma från skolan.
Jag hade känt mig nere ända sedan början av den hösten, men depressionen började komma mer och mer.

Jag började få IG i fler och fler ämnen. Vi hade inga riktiga betyg just då men på mina omdömen skrev nästan alla lärare att jag inte uppnådde några mål och hade stor risk för att få icke godkänt i åk 8. Jag klarade inte av proven, läxorna, och kunde inte koncentrera mig i skolmiljön. Jag kunde inte plugga in nånting heller eftersom att allt bara var en hjärndimma dynget runt.

Våren kom och mamma tar kontakt med skolan för att veta hur långt jag ligger efter.
Jag låg kanske 3/4 efter i skolan av dom där 2 läsåren.

Jag hade ångest och panik varje kväll, depressionen blev värre än värst och jag såg ingen mening med livet längre.
Jag kan säga att från kl 21:00 varje kväll kom ångesten och jag låg i sängen på magen och grinade ner i kudden i timmar. Efter några timmar somnade jag gråtandes automatiskt, men så fort jag vaknade på morgonen kom gråten fram igen. Ibland kunde jag vakna upp gråtandes. Så jag vägrade skolan. Jag vägrade plugga hemma, jag var totalt nere och orkade ingenting. Så mamma tvingade mig ta hjälp av en psykolog för hon klarade inte det här själv. I efterhand så var det ett av dom bästa besluten som hon kunde ta!

En period blev min Morfar sjuk, jag vet inte riktigt vad som hände, men nånting med hjärtat var det och lungorna. Det gjorde min mamma ledsen och stressad, och då blev jag också de. Sen blev min Mormor sjuk, roslakanfeber (eller vad det heter?) hon har haft det förut, men det var hjärtskärande att se mormor må så dåligt på sjukhuset, jag tror aldrig jag har sett min egna Mormor gråta nån gång förutom den gången.
Sen blev mamma sjuk, jag fick höra att hon hade förts i ambulans efter en gudstjänst hon varit på.
Hon hade nån fruktansvärd huvudvärk, hon säger att hon aldrig haft så ont, hon svimmade av och när hon vaknade upp i ambulansen igen trodde hon att hon skulle dö.
Min mamma har haft sömnbrist i flera år och varit utbränd tidigare. Vi två har många väldigt lika symptom och vet ni varför? Jo för mamma har också fel på sköldkörteln. Vi fick reda på det i samband med att jag hade fel på den eftersom att jag ärvt det av henne.

Efter min förstoppning fortsatte min mage att spöka, så jag fick undersökas igen flera gånger.
Sen fick jag min diagnos att jag hade IBS som ej går att bota. (Inget allvarligt, men jobbigt vissa perioder)

En dag föreslår lärarna att jag ska gå om året. Men jag tänkte direkt ''NEJ'' aldrig i livet!
Men veckorna gick, jag insåg att jag inte hade en chans att hoppa upp i åk 8. Så jag gick om. Och det visade sig vara ett av dom bästa besluten jag någonsin tagit i mitt liv!

Jag var hemskt nervös hela sommarlovet, nedräkningen gjorde mig så stressad!
Jag ville inte träffa mina vänner, jag kom ifrån dom, ville bara sitta ensam. Det var också därför jag förlorade min vänskap med min bästa vän förut, det var mitt egna fel för jag tog inte upp kontakten igen. Jag menade inget illa, jag tyckte ju verkligen om henne som vän men jag hade somsagt ingen lust med att gå ut och träffa nån. Jag hade inte ens nån lust till att leva.
Jag berättade sent i Augusti för dom att jag skulle gå om 7:an via internet. Jag visste inte annars hur jag skulle berätta... men det gick bra faktiskt.
Men innan jag la ut medelandet på nätet så ville jag berätta öga mot öga för mig fd. bästa vän hur det låg till. Och det var bland det svåraste jag har gjort, jag var så rädd för hur hon skulle reagera!
Men det slutade med att vi stog där gråtandes tillsammans och kramades, som många vänner gör så lovade vi varandra att hålla ihop ändå, att vara vänner livet ut. Men det höll inte så länge.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig... Alla människor förändras. Och det gör också att man åker ifrån sina gamla vänner och hittar nya.

Första skoldagen hade jag världens ångest på morgonen, mamma skjutsade mig till skolan den dagen. Jag bröt ihop totalt i bilen. Jag vägrade skolan, jag klarade verkligen inte av det.. Jag var så fruktansvärt nervös och visste inte vart jag skulle ta vägen! Men mamma tvingade mig att gå, och det är jag glad för i nuläget! Jag träffade 3 urgulliga tjejer som är några av mina bästa vänner idag!! :)

Jag mådde mycket bättre efter några veckor, men jag hade ändå ingen lust för att gå ut och göra nått speciellt.
Men eftersom jag hade fått medicin mot depressionen nu började jag tänka positivare, orkade mer, och skolan gick kanon. Jag gick i skolan varje dag som var ett stort steg för mig!

Mina betyg blev det en totaländring på, Från IG till VG i nästan alla ämnen! Och det går bättre och blir högre betyg för varje termin..!

Maj 2010 träffade jag min första kärlek. Eftersom att han bodde på ett annat ställe så ledde till många nya kompisar, min kristna tro blev mycket starkare. Och jag fick mycket mera aktiviteter eftersom att jag reste bort så mycket på helgerna.
På Sommaren hade jag fullt upp förutom hela Juli månad när jag hade Körtelfeber.

Men jag hade aldrig mått så där bra på över 1 år som jag gjorde då!
Tyvärr så tog en del av det slut i början av December eftersom förhållandet tog slut.
Så jag stannade hemma från skolan igen, men bara ett par dagar, men sen tänkte jag: ''Vad håller jag på med?'' Det här ska inte få mig att må dåligt igen och att det blir som förut, utan jag gick tillbaka till skolan, till mina vänner och levde i nuet. Och allt började bli somvanligt igen med tiden :)

Jag lärde mig tänka framåt och inte bakåt.
Så jag kom tillbaka i ''livet'' och började må väldigt bra igen. Jag hade alltid nån där för mig, speciellt mamma. Och mina nya kompisar.
Nu var det bara att fortsätta och se mera vad livet har att bjuda på!
För allt det dåliga ledde ju faktiskt till nått bra!!

Livet höll på sådär i 2 år framåt, jag hade ett hyffsat bra liv som jag var nöjd med! Självklart hade jag många svackor. Men året 2012 började saker ''spöka'' igen och allt blev som en mardröm.
Nedstämdheten kom tillbaka, jag gick igenom stressade perioder och jag mådde otroligt dålig både psykiskt och fysiskt.
Vid den här tiden började jag få allt fler symptom som oförklarlig viktnedgång (kunde äta allt men gick ändå inte upp i vikt), iskalla händer och fötter, jag tappade hälften av mitt hår, jag hade ingen mens längre, jag var kronisk trött, en låg puls och lågt blodtryck och en massa andra symptom.

Då började några bekanta till mig undra: ''kan det vara en underfunktion i sköldkörteln?''
Och ja det det var det. Det har visat sig på gamla provsvar från 2008 också att jag började få problem redan då. Och det är DET som har orsakat alla depressioner, ångest, håravfall, ALLT! För sköldkörteln är den som styr kroppen både psykiskt/fysiskt. Utan en fungerande sköldkörtel så fungerar inte kroppen som den ska. Behandlas den inte så kan kroppen till slut brytas ner av utmattning.

Idag har jag fortfarande problem, men jag är medicinerad nu med T3 kallas det. Kämpar även för att få NDT som är ett ännu bättre hormon. Men oj vad många olika läkare jag har besökt och hur jag och mamma har kämpat för dom rätta medicinerna. Läkarna i Sverige kan ytters lite om min diagnos och oftast skrivs bara ett läkemedlet kallad levaxin ut. Jag tog de i några veckor förut men slutade med de när jag kände att den behandlingen gjorde mig otäckt nedstämd hela tiden. Istället har mamma och jag läst på själva på amerikanska hemsidor och hypo2.info´s hemsida. Vi har krävt andra läkemedel som läkarna sällan skriver ut men som vi läst mycket om på nätet. Till sist så har vi fått de vi vill ha, och jag mår bara bättre och bättre för varje dag! Jag har bestämt mig för vad jag vill och att jag kan klara de.
Mycket är tack vare expertläkaren Kajs-Marie Nordell som kan i stort sett allt om det här. Hon är en av Sveriges bästa läkare inom det här området och är mycket omtalad!
(Läs mer om mina läkarbesök, behandlingar och mediciner i fliken ''Vad är hypotyreos?'')

Jag har utvecklats så otroligt mycket genom den här tiden, och det har stärkt mig inifrån! 
Mina erfarenheter gör att jag får hjälpa många andra personer i samma situation. Redan idag får jag en massa frågor från personer som misstänker sig ha en hypotyreos diagnos.
Tänk så mycket sköldkörteln kan ställa till med? 



Känner du igen dig så våga sök hjälp innan det går för långt. Sitt inte hemma och tyck synd om dig själv, det leder inte till nått.

13 kommentarer:

Anonym sa...

starkt!

Anonym sa...

Jag tror att många har svårt att fatta vad du har gått igenom, jag tror man själv måste få vara med om det för att få veta på riktigt hur det känns.

Man märker på dig att du har förändrats, på ett bra sätt!

En riktig kämpare är vad du é!

:o) sa...

Jag håller också med om att du har förändrats.
Du är inte den dära blyga flickan längre, du är påväg in i vuxenlivet, du är energifull, rolig och vågar säga emot om nånting är fel!

Keep on walking becka!!

Anonym sa...

Tänkte bara ge ett tips om hur IBS:en kan bli bättre, funkade iallafall för mig. Förut fick jag alltid väldigt svåra kramper i magen, flera gånger om dagen. Nu vet du ju vad det innebär med ibs, och hur ont det kan göra, men skrev det mest bara för att alla har väll olika mycket problem med det. I vilket fall som helst började jag äta silica, mest för försöka göra håret starkare. Finns både billigare och dyrare varianter, jag äter en utav de billigare. 50 kr för en burk som räcker lite längre än en månad, finns att köpa på vanliga mataffärer. Nu får jag bara sådär ont i magen väldigt sällan och i överhuvudtaget funkar tarmarna mycket bättre, även fast det fortfarande finns problem, men dem är somsagt väldigt mycket bättre än förut.

jonas sa...

starkt skrivet,

Rebecka Eklund sa...

Till ''Anonym'': Tack för tipset!
Jag har faktiskt lärt mig vad jag ska och inte ska äta, magen fungerar utmärkt för det mesta just nu faktiskt mot vad det var förut. Dricker också actimel varje dag som hjälper min mage att hålla sig i bra form.
Du borde testa det du också :)

Rebecca sa...

Hej Rebecka! Tänkte bara skriva en kommentar och säga att du verkligen inte är ensam. Jag förstår vilket helvete du faktiskt har gått igenom. jag fick själv en depression sommaren till nian. Det blev allt svårare och svårare att leva ett vanlig liv, jag låg bara hemma varje dag och grät, grät och grät. Jag klarade inte ens att gå ut genom dörren. Betygen gick allt mer neråt och jag missade en hel termin i nian. Men tack vare hjälp ifrån psykolog på BUP och medicin mår jag mycket bättre idag och börjar gymnasiet till hösten. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam, och att psykiska sjukdomar är minst lika allvarliga som andra. Tyvärr förstår inte alla människor hur svårt det är att bli frisk ifrån det. Om du behöver någon att prata med som har varit i samma situation kan du nå mig på rebecca_wingren@hotmail.com

Underbart att du är frisk idag!
Mvh Rebecca, 17 år :)

Anonym sa...

ojoj, du är riktigt stark rebecka!
började nästan gråta när jag såg din fina men endå riktigt bra text.

p.s du är riktigt fin&duktig på att fota!!!

Rebecka Eklund sa...

Tack hörni! Pussar & kramar på er alla!<3

Joanna sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Lollo sa...

otroligt starkt gjort! jag hade också väldig ångest och panik och var hemma mycket när jag gick i våla. Vilket gjorde att man tappade mycket kontakt med kompisar. Så känner igen mig väldigt mycket !

Anonym sa...

jag väldigt starkt historia du gav ej upp kämpade på men jag har en vän som ligger för döden det är jobbigt tufft gud ger mig inte karfft men jag ha underbara vänner som störtar mig då blir det bettre gå upp och ner vet ej när han dör be för mig och min vän och att gud ska va med mig det känns ej så nu fast alla säger att han alltid är det men det fattar jag ej riktigt ibalnd det känns ej så nu

Rebecka Eklund sa...

Svar - ''Anonym'':
Det låter tufft och jobbigt det som du beskriver. Självklart ska jag be för dig och din vän! I bibeln står det ''kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er'' i första Petrusbrevet kapitel fem vers 7 tror jag.
Glöm inte att du alltid är älskad just för den du är!